Överger eller motas bort ?

I föregående artikel framkommer att barn i större utsträckning blir övergivna av sina pappor än av mammorna. Vad ska man tro om det- att papporna lämnar sina barn för att de inte orkar vara pappa - att de blir "avknoppade" av mammorna  från att få ta del av barnet, kanske handlar det om flera olika förklaringar? Vi ska titta närmare på det.

Vi alla blivit intalade att mamma är den viktigaste och primära omsorgstagaren om barnet och det har blivit en sanning. Det har satsats gigantiska summor på att stödja/stärka mamma i föräldraskapet, jag utgår ifrån att ett behov har funnits. Jag tänker på MVC, BVC, mammagrupper, osv. Pappa har sett som ett stöd till mamma.

För inte så länge sedan var föräldraansvaret mer jämt fördelat, det var först på 30-40 talet kvinnan blev den primära omsorgstagaren.
Om det är så att papporna överger barnet för att han inte orkar, kanske man inte bara ska nöja sig med att konstatera det, utan fråga sig vad man kan göra för att stötta pappa så att han orkar i sitt föräldraskap, att han inser hur viktig han är ?

I dag är det ca 150 000  barn som inte träffar sina pappor. 200 000 barn träffar sina pappor en gång i månaden. I vårdnadstvister är det i medelsnitt 80% av mammorna som får enskild vårdnad och då är det i mål där papporna orkat driva vårdnadsfrågan. Det krävs nämligen god ekonomi och stark psykisk hälsa för att orka med en process som kan ta minst två år.  I samband med separationen har mamman i de flesta fall bestämt att barnen ska bo hos henne.


Allt och mer därtill finns att läsa i  pappamanualen. En alldeles utmärkt blogg som vänder sig till pappor i första hand men även till kvinnor med hjärnor.