Offerkoftan

De som följer debatten om jämställdhet kan tro att kvinnor är offer för många olika omständigheter.


Enligt genusforskarna/feministerna är kvinnor offer för den manliga överordningen och därmed i underläge från början - ibland utan att.veta om det.  Det man verkar vilja förmedla, är att egentligen saknar kvinnor hjärna, så till vida man inte är genusforskare eller feminist.


Är det dags att ta av sig offerkoftan kanske? Vem har makten över vad ?


Hur är det då med barnet, var hamnar det i jämställdhetsdebatten ? Är det till och med så att det enda offer som finns är barnet ?
När en kvinna är gravid är det hon som bestämmer över sin kropp (självklart) men också över det väntade barnet. Om hon ska göra abort eller behålla barnet. Det är här - makten över barnet börjar.
När barnet är fött är kvinnan automatiskt vårdnadshavare, för att mannen ska bli vårdnadshavare måste kvinnan godkänna det, om de inte är gifta. Här pratar vi alltså om ett gemensamt barn, men där kvinnan har makten att säga nej.
Hur länge har hon makten över barnet, när blir det ett jämställt föräldraskap, där både mamma och pappa ges samma förutsättningar ?


Kan vi lägga det här med kön åt sidan ett tag och se det ur ett mänskligt perspektiv och hur blir det då ?